(Foto: Harald, 3 år)

Jag vet inte om det har undgått någon av er bloggläsare, men förmodligen. I december gjorde jag, tillsammans med Magnus Hagström, 1 000 burpees på ett och samma pass. Och sedan dess är jag inom vissa kretsar känd som "Hon som gjorde 1 000 burpees". Och jag följer nu ödmjukt i fotspåren av Bono, Bob Geldof och Moder Teresa – använd ditt kändisskap till att göra gott.

Nästa vecka är det Workout Åre. Vi ska dit, hela redaktionen (nej, ok inte hela. Sofie ska till Brasilien och göra en Ironman. PRIORITERA, liksom), och det är årets bästa helg! Hela rasket drivs av ett förbluffande litet gäng, framför allt Thomas och Marianne Berglöf. I januari drabbades de av bland det värsta jag som förälder kan tänka mig – en av deras döttrar drabbades av cancer. Behandlingen har inletts och jag kan inte tänka mig en tuffare liten tjej. Hon har satt på sig den största stöveln hon kunde hitta, preppat den med stålhätta och sparkar cancerns röv. Fantastiskt att se!

I samband med Work out Åre har de arrangerat en insamling för Barncancerfonden. Där kan du sätta in pengar för att förbättre utsikten för barn som drabbas av cancer. Jag tänker inte tjata på er att gå in och skänka pengar. Men hur svårt är det? Lite kan du säkert skänka. Kom igen! Du. Kom igen!

Som alltid när människor man gillar drabbas av skit så vill man hjälpa till. Och när man har hjälpt till vill man göra mer. Därför tänkte jag använda att jag är "Hon som gör burpees" genom att sälja burpees i Åre. Vem som helst, i princip när som helst, kan stoppa mig och be mig göra burpees. En burpee kostar 5 spänn, och alla pengar går naturligtvis till Workout Åres insamling till barncancerfonden. Så - tänk en gång till. Ska du till Åre nästa helg? Vad är roligast - dricka en latte eller se mig göra 6 burpees? Kom igen!

//Anna-Lena (som är lite rädd att inte få in en spänn. Och ännu lite mer rädd att den briljanta idén kommer att gå helt över styr.)

Jag har många gånger fnyst åt ordet livspussel. Det känns uttjatat och som en klyscha, men faktum kvarstår – det är en bra metafor. Allt som oftast passar pusselbitarna in i varandra så där som man vill att de ska. Det flyter på smidigt med jobb, familj och träning. Men man inser hur skört det där pusslet är. Det krävs bara en liten störning så faller alltihop. En sådan störning stavas oftast VAB. När barnet blir sjukt är det bara att kapitulera och ta hand om honom. Och det är då det gäller att pussla om – och inte minst prioritera.

Min färgkodade almanacka ser oftast ut som ett tjusigt lapptäcke i rosa (träning), blått (jobb), gult (vardagshändelser) och rött (skoj). Sedan kommer VAB (gult) och tar över. Vilka färger får då stryka på foten? Ja, inte är det rosa i alla fall. Den här prioriteringen kan ju låta helt galen för vissa, men den är självklar för mig. Det första som händer när jag inser att VAB är på ingång är att boka om träningspass så att de ändå ska bli av. Jobba kan jag göra på natten om det krävs. Varför gör jag då den prioriteringen? Jo, för att annars blir jag sur och tvär. Med trötta muskler orkar jag både ta bättre hand om en febrig son och dessutom jobba effektivt när han sover.

Så där är jag idag. Egentligen skulle jag tränat på lunchen idag, men eftersom jag då ska byta av sambon i vabbandet så satt jag uppe lite extra länge i går kväll och väntade på att någon skulle boka av det fullbokade morgonpasset. Och voilá! Klockan 22.45 var det någon som ångrade sig och jag kunde boka in mig. Så nu är träningen avklarad, jag har lite endorfiner i kroppen och kan vara glad och trevlig idag och jobba hårt när tillfälle ges.

Vad jag fick göra 06.30? Jo, det var axelpressar som styrkefokus. Roligt, men ta mig tusan svårare än man kan tro – om man ska göra rätt. Sedan var det en AMRAP med push press, kettlebellssvingar och russian twist. Skönt pass som inte bara tog på axlarna, utan som också, tack vare att det krävde fullt fokus, tog tankarna från det trasiga lapptäcket av färgkodningar.

/Anna-Lena

Det är inte helt smärtfritt att slå personligt rekord i double unders, alltså hopprepshopp där repet går två varv på varje hopp. Jag är inte så bra på det, hittar liksom inte någon bra tajmning. Men så plötsligt! Från att ha gjort tre som max brände jag loss och gjorde elva på rad. Jag blev så glad att jag kom helt av mig och tjoade och hoppade omkring. Sedan gick det inte lika bra någon mer gång under passet - men nu vet jag ju att jag kan!

Men vägen till elva raka gick genom otaliga misslyckanden och piskrapp på armarna och rumpan. Rumpan är lika randig som armen, men jag ska inte besvära er med ett ass-shot. Ni får helt enkelt lita på mig.

Förutom double unders gjorde vi burpees - det gör inte alls lika ont.

Som om det inte vore nog med att inleda tisdagsmorgonen med piskade armar och rumpa utmanades mitt mod och dödsförakt på passet i går eftermiddag. Jag skulle maxa i boxhopp. För mig är det modigt nog att hoppa upp alls, som jag skrivit om tidigare. Nu var det dags att utmana mig ytterligare genom att hoppa så högt jag kan. Det är svårt att säga vad som satte stopp - min spänst eller skräck, men upp till 81.5 cm kom jag i alla fall, men sedan var det stopp. Killen bredvid mig trotsade tyngdlagen och studsade 130 cm upp i luften, som om han var gjord av gummi. Man blir ju förbannad. Förbannad var inte gårdagens instruktör Björk Ódinsdottir. Hon var glad för att vi hoppade högt och för att hon fick oss att bära varandra upp för trappor i Observatorielunden som uppvärmning. Och, uppenbarligen, för att hon fick mäta mitt hopp.

Men livet är ju inte boxhopp och piskrapp allena. Det är också en gokaffe i solen med finbesök från Alingsås. Krister Lindström, VD på Jogg.se hälsade på och kramades och solades. Vi må se allvarliga ut, vänskap är ingen som ska flamsas bort. Men nej, vi var inte så allvarliga hela tiden. Det hanns med flams också. Och trams. För sådan är han, världens bästa Onkel K.

//Anna-Lena

Jag försöker göra varje dag värd att minnas. Ibland är det enkelt, som när syster hör av sig och hojtar "Marcus Hellner ska köra backintervaller, anmäl dig för tusan" 

Och så står man plötsligt högst upp på Hammarbybacken och tar sats för att låta benen gå som trumpinnar under kroppen för att komma ner fort och sedan springa upp så mjölksyran sprutar ut ur öronen och benen känns som två stora ekstockar som ska rullas uppåt. 

Efter uppvärmning så sprang vi upp och ner tre gånger innan det var dags för att utmana Hellner. Då skulle alla hela vägen upp. Men såvitt jag såg så var det en joggingtur för Hellner, det såg ut som han hade några växlar kvar när han närmade sig toppen. Säg till om jag har fel - jag kan ha varit en smula starstrucked så jag bara såg Hellner. 

Ni var säkert åtminstone en handfull som satte morgonkaffet i halsen när ni läste om den arme mannen i Vitryssland som blev ihjälbiten av en bäver. Jag säger bara VAD VAR DET JAG SA!? Jag har levt under bäverterror på mina löpturer runt Sicklasjön och skrivit på bloggen om Attackbävern. Den är ute efter mig.

Nu ett tag har jag inte sett till den, eller ens några tecken på att den är där. Tills igår. Under hela turen kände jag mig iakttagen. Förföljd. Som om någon nosade i mina spår. Jag såg tecken på bäveraktivitet igen. Pulsen höjdes, stegen ökade i hastighet och längd.

Ett träd var nästan avgnagt och var på väg att tippa över stigen där jag sprang. Förmodligen satt Attackbävern och förbannade sin långsamma gnagning. Ett par tugg till och jag hade varit ett minne blott.

Förmodligen hade han sedan dragit mig till sitt bo. Jag såg det minsann. Där ligger med all säkerhet flera skelett av intet ont anande joggare som tagit samma väg som jag. Utan vetskap om monstret som lurat i vassen.

Jag lovar att komma tillbaka till det här ämnet. Om jag inte blir rammad av en björk under nästa tur...

//Anna-Lena

Nej, men vad är det som händer? Vad hände med den evigt synkroniserade Fitnessredaktionen? Ni som alltid gör samma sak samtidigt? Ni som ser till att det är ordning, reda och balans i världsalltet?

Jo, idag var halva Andreas-passet personlig träning på riktigt. Jag sträckte ett muskelfäste så långt upp på insidan, baksidan av låret att jag inte längre är säker på vilken kroppsdel det tillhör – nästan i muffen – för ett någon vecka sedan. Andreas beslutade sig för att ta tag i det. Jag fick göra tusen utfall åt alla håll, vilka kulminerade i "Attack-muffen", ett snabbt utfall framåt, luta kroppen framåt med framåtsträckta armar och explosivt tillbaka.

Sofie i sin tur ville ha bra övningar att köra före simningspassen för att släppa skulderbladen och höfterna och se till att nacken är rörlig. Hon kommer, på allvar, vara den tuffaste i simhallen. Nu kan de andra stå och veva - Sofie har tuffare övningar än så!

Och Marie... ja, det är väl något med bröstryggen.

I en halvtimme gav han oss individuella övningar som vi fick nöta innan vi...

blev synkade igen. Ordningen återställd. Jag tänker inte avslöja vad vi gör, utan bara ge en teaser. Det här är en del av en otroligt skön serie och det här:

...är del två av samma serie.

Andreas så väldigt hemlig ut och berättade att den här serie ska köras på hans pass på Work Out Åre 24-26 maj. Jag avslöjar inte mer än så - ni som vill uppleva det hela ska ta sig till Åre. Klart värt!

Jag fick också känna på stretchburen som Marie och Sofie fick hälsa på förra veckan. Sträckta muffen fick en omgång stretch som genast fick den att bli lite mer medgörlig. Andreas vet vad han gör.

Och ingen som jobbar vid en dator och kommer till Andreas kommer undan bröstryggsbehandlingen.

Vi var mjuka som gelebjörnar när vi lämnade gymmet. Som vanligt. Och redan nu, så här på måndagskvällen, längtar man till nästan måndag klockan 14.00.

//Anna-Lena

Efter en hård jobbvecka med sena kvällar – och dessutom en fraggel i halsen som satt käppar i träningshjulet – behövde jag verkligen komma iväg till PT-Andreas idag. Men det gick sådär, jag hade svårt att släppa tangentbordet – och kom 18 (arton) minuter för sent till mitt PT-pass.

Och missköter man sig så grovt blir det rodd i sakta mak hela passet, det vet jag ju. Det är den dealen vi har, jag och herr Öhgren. Men jag har på sistone använt hela min lilla charm för att snacka mig ur roddmaskinen. Idag satte han ner foten och pekade med hela handen: Enough is enough!

Så, han drack kaffe och satt på en boll bredvid, och jag lättade mitt hjärta i 42 minuter. "Varför klämmer jag in så mycket i mitt schema?" "Varför går jag inte iväg i tid när jag har möten?" "Jag älskar ju mitt jobb – kan det ändå vara så att jag måste tagga ner lite?" "Och varför gör inte jag mina hemläxeövningar, som alla normala PT-kunder?"

Efter passet hade jag inte bråttom, så jag körde lite egen styrka i gymmet. Och fick då tillfälle att smygtitta när Andreas jobbade med en skadad löpare som aldrig förut hade varit på ett gym. Det rullades på rullar, kavlades på vader, stretchades i burar – och pratades om hur kroppen fungerar, hans i synnerhet. Samma sak som när jag själv eller redaktionen tränar med honom – men ändå helt annorlunda, eftersom våra små skavanker sitter på helt andra ställen.

Du som läser den här bloggen får ju en liten dos Andreas-filosofi varje vecka, vill du ha mer rekommenderas den här podcast-intervjun som träningsjournalisten Petra Axlund har gjort. Inledningen är lite lång, men när intervjun drar igång får man lära sig en massa bra om hur man håller sig snabb, snygg och skadefri. Det är också mycket garv och kärlek, i synnerhet när han pratar om Fitnessredaktionen. Lyssna!

http://innerstrengthblog.com/2013/03/27/traning-och-skador/

Skäms på mig, som är bortskämd nog att ha tre tider i veckan hos världens bästa (och mest fullbokade) PT – och har mage att drälla in för sent! Man ska fan stå i givakt på klockslaget på PT-mattan, uppvärmd och klar.

Det ska jag göra nästa vecka, tänkte jag, där jag låg och rullade bröstryggen på en orange rulle. En vecka, tre gånger – det klarar till och med jag.

Sen tog jag en lång bastu, djupandades, messade bästa yogacoachen Anna Fannberg och frågade om hon kör någon yinyoga i Åkersberga i helgen – och det gör hon.

På måndag kommer jag att vara en ny människa.

//Marie

När Sofie började med triathlon började hon också snacka om sina coacher. Det var löpcoach hit och simcoach dit. Och jag och Marie hånade henne. "Haha, Sofie och alla hennes coacher."

Nu är det jag som sitter här med alla coacher. Men i ärlighetens namn är det ju när man skaffar sig en coach som man tar de stora kliven framåt. Jag märkte det när jag började träna med Andreas och jag slutade gå sönder och ha ont. Jag märkte det också när jag bad om löpningshjälp av Niklas, plötsligt var det någon som brydde sig och ställde krav. Och jag märkte det idag när jag för första, men inte sista, gången tränade med Jakob Sandström - PT på Crossfit Nordic.

Jag har tränat på Nordic sedan slutet på januari och det kan inte ha undgått någon som läser den här bloggen att jag ÄLSKAR det. Men lika mycket som jag älskar det, lika frustrerad har jag blivit av en del moment som min kropp inte har tagit till sig som den brukar ta till sig träning. Jag har god kroppskontroll och den brukar liksom bara lyda och göra som jag ber den. Men när händerna sätts runt en olympisk stång och det vankas ryck eller frivändningar har det liksom bara kapsejsat. Jag har inte litat på kroppen längre och jag har blivit skitförbannad. På mig själv.

Därför kändes naturligt att söka mig till en PT för att få nöta teknik. Jakob låg närmast till hands eftersom jag gillar hans sätt att se på kroppen och  fuktionalitet och hans sätt att förklara övningar. Jag hade helt enkelt högt ställda krav på honom. Men att han skulle vara magisk hade jag inte ens vågat hoppas på. 

Det krävdes inte många minuter för att han skulle gett mig de två nycklar jag behövde för att känna att jag åtminstone kunde behärska lättare vikter i ryck, luta bakåt i startpositionen och snabbt bak med höften. Jag tog på en kvart ett längre kliv i tekniken än jag gjort på tre månader. Samma sak med frivändningar.

Nu gick jag därifrån och kände mig, inte frustrerad och arg, utan stolt över mina framsteg och oerhört tacksam för proffstyckandet från Jakob.

Nästa gång vankas det kipping pullups. Nu ska jag fan upp!

//Anna-Lena

PT-Andreas har fått en ny stretchbur som han säger ska revolutionera våra kroppar. Hans ögon glittrade av nu-ska-ni-få-se-på-fan-iver inför måndagspasset – och jag och Sofie är ju inte de som bangar för nya innovationer.

Bangade gjorde dock vår kollega Anna-Lena, aka Louis Herrey (ja, hon är ju yngst) när vi kör våra svårt synkade Herrey´s-pass på måndagar. Hennes schema körde ihop sig så hon fick vackert sitta kvar vid tangentbordet när jag och Sofie skuttade till Nordic Wellness för att förlusta oss.

Höftmys i bur blev första övningen. Sofie rör sig i jämnmod fram och tillbaka, medan Andreas trycker på höften och vrider på låret.

Det handlar om dynamisk rörlighetsträning, att släppa på spänningar och små låsningar. Här nedan en liten närbild (jag gick ännu närmare, men av någon OUTGRUNDLIG anledning fanns inte de bilderna kvar i kameran när jag skulle till att blogga).

När Sofie var så lös och sladdrig i höften att hon knappt kunde stå upprätt var det min tur att äntra buren. Det var gung och tryck och press och vrid i en enda salig blandning. Vi fortsatte med olika rotationer i sidled, övningarna kände vi igen sedan tidigare men de kändes onekligen mer effektiva i buren än i en vanlig ribbstol.

Hade allt varit som vanligt, så hade det sedan varit Anna-Lenas tur. Men ingenting var som vanligt den här dagen.

En inte alltför vild gissning är att vi kommer se mer av den här buren framöver. Själv drog jag faktiskt till med ett mål för nästa vecka: Jag ska komma en kvart tidigare till mina PT-pass, så att jag hinner köra mina bröstryggsövningar i buren innan vi kör igång. En vecka i taget, det är ju rimligt – hellre än att dra till med mål som ska gälla resten av året eller för all framtid. I can do it! Just watch me!

Det är inte många människor man kan tänka sig att bli inburad tillsammans med. Men med dessa två härliga och begåvade knäppstarar skulle jag fanimej kunna bo i den här buren på heltid.

Och ja, vi skulle förstås ta med de här rådjursögonen också.

Det här är Sandra. Hon jobbar som PT på Sats St. Eriksbron. Visst ser hon ganska harmlös ut? Det har iallafall jag tänkt när jag sett henne då och då på mitt favoritcenter. Well – skenet bedrar.

För någon månad sedan bokade jag in mig på Sandras Crosstraining, herregud så jobbigt det var! Det brukar i och för sig Crosstraining vara, men här var det verkligen fullt ös ända in i kaklet. Och framförallt – herregud så roligt det var! Jag går verkligen igång på nya eller annorlunda övningar, och Sandra hade satt ihop en hel massa skojiga övningar som man inte stöter på så ofta. Häckar och agilitystegar, små gummiband, glidplattor, snakerope och explosiva varianter på en andra övningar varvades hela tiden med "hopp-och-flås-ringen" som bestod av burpees på bräda, McDonald-hopp, snabba steg på bräda och mountainclimbers.

Sammanlagt utgjorde de två varven 32 set – så många olika övningar ger en liksom inte chansen att ledsna. Och – i kombination med minimalt med vila – egentligen inte någon chans att tänka alls. Efter de två varven kunde man tycka att det vore fint med lite återhämtning. Men nejdå, då var det dags för två varv av två helt nya serier med övningar.

I söndags var jag på passet igen för att kolla om det var lika bra den här gången. Det var det! Och jag blev ännu tröttare. Men sju pass i kroppen sedan tidigare i veckan så var det en aningen stukad version av mig själv som hängde ut tungan på tork. Jag blev tvungen av pacea mig en aning lite då och då, men några snabba tittar runt om i salen intygade att jag inte var ensam om detta. Resten av söndagen tillbringades i soffläge och idag har jag haft en välförtjänt vilodag.

Vet du några skojiga pass med övningar lite "outside the box"? Tipsa tipsa!

/Nina